Historien om DI

Foto: Broncophoto

Det är alltid spännande att gå tillbaka i tiden för att se vilka beslut som har fått stor betydelse i framtiden. Tillkomsten av min första egendesignade sadel är ett sådant. Sadelmodellen DI är fortfarande, 17 år senare ett flaggskepp i mitt sortiment, men idag sitter den inte bara på islandshästar som den ursprungligen gjordes för, utan i minst lika stor utsträckning på halvblod. Tillkomsten av sadeln gjorde dessutom att jag sadlade om i egentlig mening, jag började med islandshästar, denna tuffa, häftiga och underbara ras från ön i nordväst.

Jag fick en förfrågan av Nina Keskitalo, som då var landslagstränare för islandshäst, om jag kunde ta fram en sadel för dem som tävlade i ovalbanegrenarna. Nina satte mig i kontakt med Johan Häggberg – en av landets mest kända ryttare och tränare för islandshäst, vars far Göran är en av rasens pionjärer. Genom dessa och vidare även via Ia Lindholm och Denni Hauksson, ytterligare två kända tränar- och ryttarprofiler, fick jag tillgång till mycket av det bästa hästmaterial Sverige hade att erbjuda. Jag fick också generöst prova deras bästa hästar med meriter från VM och NM. Så otroligt kul att få prova dessa fina hästar och uppleva deras explosiva känslighet! Det var en utmaning att konstruera en sadel för dessa relativt sett små hästar med sin stora rörlighet och extrema aktion. Jag lärde mig mycket. Sadeln DI kom ut på marknaden år 2000 och fick ett varmt mottagande.

Det var under något dramatiska former som den första toppdressyrryttaren vågade prova DI-sadeln. Minna Telde var sedan tidigare kund till mig och på Globen år 2003 hade hon under sitt Grand Prix program inte fått till de 15 galoppombytena i varje steg på sin dåvarande häst Björsells Sack. När hon besökte mig i min monter i Globen föll hon direkt för DI:n och försvann iväg med provsadeln för att nästa dag göra en strålande insats i Grand Prix küren inför en fullsatt arena OCH SÄTTA DE 15 BYTENA I VARJE i min provsadel! Efter detta har flera halvblodsryttare upptäckt fördelarna med DI:n, i fall då deras hästar haft en cylindrisk kroppsform, rund manke och lite rakare rygg. Den sadel som ursprungligen gjordes för islandshästen syns numera alltså regelbundet på de större dressyrarenorna!

Framgången med DI:n har gett mig självförtroende att fortsätta förverkliga mina idéer. Varje år träffar jag hundratals ryttare och deras hästar och får därmed också ta del av många problem.

DIAP är exempelvis tänkt att passa hästar med något svängd rygg. Sätet har jag format lite bredare, framför allt för att passa ryttare med stort avstånd mellan sittbenen, en anatomisk egenhet som inom ridningen annars kan ge upphov till stora bekymmer som det aldrig talas högt om. Detta drabbar många, främst kvinnor.